Hur var ert första möte? Jasminka berättar: ”Det kändes konstigt att prata med någon på Skype som jag inte hade träffat. Jag var faktiskt så nervös så att jag började prata engelska! Då sa Elisabeth att, nej nej, här pratar vi svenska😊”. De båda vännerna skrattar vid minnet och Elisabeth fyller i: ”Sedan flöt samtalet snabbt normalt. Ett gemensamt intresse som vi snabbt hittade var böcker och läsning. Vi läser rätt olika böcker men Jasminka har bland annat rekommenderat en kroatisk författare som jag nu läst, med stort intresse.” Jasminka: ”Jag har fortfarande svårt att läsa alltför komplicerade texter på svenska, så Elisabeth har fått tipsa mig om enklare böcker. Hon har också rekommenderat mig radioprogrammet Sommar, bland annat den bosniske regissören Goran Kapetanovićs program där han berättar om hur Balkankriget bröt ut. Och hon brukar tipsa mig om olika TV-program, vi pratar mycket om vad vi har sett.”

Förra sommaren kom Jasminka med sin familj och hälsade på i Strängnäs, Elisabeth visade runt dem i stan och i hamnen, och de lärde känna varandra ytterligare. Jasminkas son hade i skoluppgift till dagen därpå att läsa en bit i en bok, och det gjorde han medan de var där. Då kom Elisabeth på att de kunde göra det tillsammans. Hon berättar: ”nu är jag även vän med Jasminkas son. Vi har en bok som vi läser tillsammans. Vi läser ett kapitel var högt för den andre. Han är också superduktig på att skriva och när han skulle skriva en deckarhistoria i skolan hjälpte jag honom lite med stavning och så.” Jasminka skjuter in: ”Han älskar verkligen dig, Elisabeth!” och Elisabeth svarar ”det är ömsesidigt. Mina barn är så stora nu, det är fantastiskt att få ha en sådan relation med din underbara tioåring!”

Elisabeth berättar att Jasminka också hjälpt henne mycket, bland annat med LinkedIn. ”Jasminka hjälper många genom sina marknadsföringskunskaper. Hon är till exempel engagerad i organisationen Action10, och har verkligen synliggjort dem i sociala medier.” Jasminka berättar om organisationen: ”Vi arbetar med socialt företagande i Afrika. Vi hjälper människor ur fattigdom genom att ge dem lån och utbildning för att kunna starta företag. Och Elisabeth är också engagerad i en organisation. ” Elisabeth: ”Ja, jag är volontär i Toaletter utan gränser, som ger fattiga människor tillgång till bra toaletter som också separerar urin och ger gödsel. Vi har nu finansierat 500 sådana toaletter. Om man har brist på idéer på julklappar så är detta ett bra tips! Alla som är volontärer i denna organisation arbetar med vatten och avlopp i sitt yrke, vilket gör att vi känner till projekten som vi finansierar, och även de samarbetspartners som vi lyfter in. Det ger oss bra koll på att pengarna går dit de ska.”

Hur ofta ses ni nu? Ofta Skypar vi på fredagskvällarna och vi håller kontakt på Whatsapp. Vi har kunnat ses ett par gånger i Stockholm och ser fram emot att nu kunna ses lite mer. Elisabeth: ”Jag är så glad över att ha fått en vän, vi har så bra kontakt. Det är så kul och vi har verkligen trevligt ihop, jag upplever det inte alls som ett åtagande, utan det är bara mysigt. Jag har också lärt mig mycket om forna Jugoslavien. Sedan är ju relationen med Jasminkas son en bonus!”. Jasminka fyller i: ”Det började som ett sätt att öva svenska men det fokuset försvann snabbt, nu är det vänskap! Elisabeth är så öppen och positiv. Vi kan prata om allt, det är så enkelt.”

Vad vill ni säga till andra som funderar på att bli Digitalkompisar? Jasminka: ”bara våga gå in, underbara saker kan hända och man kan få en riktig vän!”. Elisabeth: ”ja, jag hoppas att många fler tar chansen och möjligheten. Det är otroligt berikande att träffa någon utanför sina egna cirklar och att få lära känna någon från en annan kultur. Även om man inte nödvändigtvis blir nära vänner, så är det ändå väl värt att våga vara öppen, bjuda in till sitt eget liv och bjuda på sig själv”. Jasminka berättar om svårigheten att träffa svenskar. Att bli Digitalkompis är ett bra sätt att lära känna den svenska kulturen, hur man tänker här, och att kunna fråga om sådant som man undrar över. Hon säger: ”Vi kommer från två väldigt olika kulturer. Vi kroater är öppna och frågar mycket om andra, ibland för mycket😊. Svenskarna är mer stängda, de kan vara svåra att komma nära. Men inte Elisabeth!” Elisabeth avslutar: ”Nya Kompisbyrån är en superviktig plattform för att riktig integration ska ske och för att vi ska kunna lära av varandra. Man skulle önska att det inte behövdes, men de här mötena hade nog inte skett annars.”

Jag avslutar mötet med en varm känsla i hjärtat. Det är väldigt tydligt hur nära vänner Elisabeth och Jasminka har blivit, de faller hela tiden varandra i talet och skrattar mycket. Jag känner energin och värmen dem emellan genom rutan och tänker att en sådan vänskap önskar jag att alla människor fick uppleva…